vem?

jag vet inte om du nånsin är inne här. det är inte jag heller. men om du är det så kan du ju få veta att jag tänker en del på dig.

ro

vad gör man när man känner att all kontroll ligger på andra sidan atlanten och man inte har pengar att köpa en flygbiljett. Självklart kan man inte simma men man kan kanske ro. om man är två. nu är ju problemet att man oftast är ensam i sådana lägen och man kanek inte vill ta me någon för att man skäms över sin gamla fula eka. att man inte har ett lyxskepp. dessutom vill man nog inte heller riskera någon annans liv. jag menar en eka tenderar nog att få det jobbigt mitt ute på atlanten.

Om du går innan jag vaknar kan du väl låsa dörren och slänga nyckeln

Uppenbarelser

En trevlig grej med staden:

Staden som breder ut sig runt dig, omsluter dig och kväver dig.
Staden med gator som lockar, lovar och förråder.
Gatorna, platserna som är så verkliga.
Staden har ofta skrämt mig, jagat mig och trängt in mig i hörn.
Men staden är inget eget ting.
Staden är bara en bild jag bygger upp av husen, platserna och gatorna.
Endast en idé om en stad existerar. En bild som jag byggt upp genom glädje och sorg.
Men jag kan forma bilden till vad jag vill när tinget i sig inte existerar.
Det är tröstande.
Det gör det hela något mindre pissigt.
Som att upptäcka att en skugga endast är en gren fångad av en vind. Inget mer, inget mindre.

"Ett öga rullar över golvet, jag vrider mig inåt.

Dörren är stängda läppar, lövet är tungt att bära.

Sakta växer hår och naglar in i tystnaden.

Dörrens läppar är stängda för omvända värden.

Ingen blixt är hemma under drömmens ögonlock,

Men nattens åska går i det fördolda."

Eller också så kan man lyssna på Hardcore superstar och rocka loss i kenny starfighter-tights.

I brist på tid

Jag ville dränka mig
Men någon hade tömt hela havet
Så jag försökte hänga mig
Men jag hade redan slutat andas

Ge mig nåt att gå på

NU!