Om du går innan jag vaknar kan du väl låsa dörren och slänga nyckeln

Uppenbarelser

En trevlig grej med staden:

Staden som breder ut sig runt dig, omsluter dig och kväver dig.
Staden med gator som lockar, lovar och förråder.
Gatorna, platserna som är så verkliga.
Staden har ofta skrämt mig, jagat mig och trängt in mig i hörn.
Men staden är inget eget ting.
Staden är bara en bild jag bygger upp av husen, platserna och gatorna.
Endast en idé om en stad existerar. En bild som jag byggt upp genom glädje och sorg.
Men jag kan forma bilden till vad jag vill när tinget i sig inte existerar.
Det är tröstande.
Det gör det hela något mindre pissigt.
Som att upptäcka att en skugga endast är en gren fångad av en vind. Inget mer, inget mindre.

"Ett öga rullar över golvet, jag vrider mig inåt.

Dörren är stängda läppar, lövet är tungt att bära.

Sakta växer hår och naglar in i tystnaden.

Dörrens läppar är stängda för omvända värden.

Ingen blixt är hemma under drömmens ögonlock,

Men nattens åska går i det fördolda."

Eller också så kan man lyssna på Hardcore superstar och rocka loss i kenny starfighter-tights.

I brist på tid

Jag ville dränka mig
Men någon hade tömt hela havet
Så jag försökte hänga mig
Men jag hade redan slutat andas

Ge mig nåt att gå på

NU!